fint som snus

En stund för sig själv skulle sitta som en smäck faktiskt.

V Ä R Y N A J S skulle det vara

slut som artist

Det är måndag igen och vardagen är tillbaka.
Fast ändå inte riktigt på riktigt eftersom vi är lediga idag.
Eller lediga och lediga.
Vi ska i alla fall inte gå till våra arbeten.

Det har varit en jobbig helg.
Lillebror har varit sjuk och hängig.
Jag har varit sjuk och är fortfarande hängig.

Det är nästan så att jag längtar tillbaka till jobbet.
Tillbaka till lite lugn och ro.

the playmate of the year

Efter den här klappen så inser jag att det måste vara min titel.
Kan inte vara på annat sätt helt enkelt.

God och underbar jul hoppas jag att ni har.

Snart gjort

Då blev det helg då.
Väldigt hastigt men mindre lustigt.
Maken messade.
Lillebror sjuk.
Det blir VAB imorgon och på torsdag.

HEPP!

gör om och gör rätt

Att börja morgonen 04.39 med att blir fräst åt av maken och att hantera det med att inte kunna låta bli att fräsa tillbaka och på så sätt komma så nära ett arla gräl som det går utan att när riktigt ända fram är inte det optimala sättet att börja sin dag på.

Känner mig trött, sur, lite värdelös och ledsen.
Känslan av att vara ful O C H fet kommer naturligtvis som ett litet brev på posten.

Önskar att vi kunde börja om dagen.
Spola tillbaka.
Göra om.
Göra rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om tisdag, gör om, gör rätt, hemliga mamman

att kunna ta emot det som sägs

Alltså.
Jag följer #prataomdet på Twitter.
Jag följer så gott det går.
Jag har skrivit själv.
Jag försöker läsa det andra skriver.
Jag försöker läsa och kommentera blogginlägg.
Jag försöker läsa skrivna artiklar.
Så mycket jag hinner och klarar av.

Så läser jag det här som Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter skrivit på allehanda.se och det slår mig igen.
Det som jag har formulerat för mig själv.
Det som har blivit tydligare och tydligare de senaste åren.
Det som jag egentligen inte har vågat sätta ord på förrän jag träffade den man som nu är min make.
Mina tankar att det inte bara handlar om att våga prata.
Det handlar precis lika mycket, nästan mer, om att klara av att ta emot det som sägs.
Som i så gott som alla andra sammanhang handlar det om tillit och förtroende.
Om jag litar på att en människa kan ta emot det jag har att säga på ett bra sätt så är det inte alls så farligt att säga det.

Men det är just det som är kruxet.
Det svåra i den här kråksången (för att använda ännu fler märkliga formuleringar)
Det är ju just att ta emot det som sägs i förtroende eller med osäkerhet och rädsla på rätt sätt som är så svårt.
Om vi är trygga i förvissningen att det vi sägs tas emot på rätt sätt så blir det inte lika svårt att säga det.
Då blir det inte lika svårt att säga nej
Det blir inte lika självklart att avstå från att säga ifrån.
Oron för att få ilska eller surhet tillbaka minskar.

Så vi måste tänka oss för.
Vi måste fundera över hur vi tar emot det som sägs till oss.
Bemöter vi förtroenden, av vilket slag det än månne vara, med respekt …......... i alla lägen.

Gör vi verkligen det?

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, lyssna, tillit, förtroende

hur svårt kan det vara?

Alltså, jag fattar inte.
Varför väljer en del människor att göra det så otroligt svårt och bekymmersamt för sig?
Varför väljer man att skapa problem av sådant som inte är något problem?

Som kökshanddukarna på jobbet.
Det funkar I N T E att ha en handduk för händer och en för disk.
Det är A L L T I D någon som tar handduken för disk och torkar sig om händerna O C H tar ett drag under näsan när man ändå håller på.
Det är A L L T I D någon som måste ta hem och tvätta kökshanddukarna eftersom vi I N T E kommer att skaffa tvättmaskin till arbetsplatsen.
Det bara är så det är.

Därför har jag sett till att det sitter T V Å hållare med papper i det ytte pyttiga köket.

Lägg ner och sluta nöt på om dom där handdukarna nu.

note to self

Ta ny makeupsvamp imorgon bitti eftersom Lillebror, väldigt omsorgsfullt, duttade toastolen med den jag använde idag.

när man inte har alla kopparna i skåpet

Lillebror är rätt förtjust i bilar.
För ett tag sedan fick han upp ögonen för Rorri, den lilla racerbilen.
Eftersom jag blev smått överlycklig över att han hittat något som han verkade tycka var kul som inte såg ut som färgade studsande bollar med spröt på och säger "Hej Hej" så kastade jag mig över närmaste webshop och köpte (trodde jag) en film.
När paketet kom visade det sig att jag hade lyckats med konststycket att beställa två stycken likadana filmer.
Redan här höjde maken något undrande på ena ögonbrynet och undrade stillsamt hur det hade gått till

Ja ja.

Ingen större skada skedd.
Det var ju bara att skicka tillbaka den ena filmen i sin obrutna förpackning och byta den till en annan.

Ja men ELLER HUR!

Problem ett: komma ihåg att ta med filmen till jobbet.
Problem två: hasa iväg på lunchen och köpa påse.
Problem tre: komma ihåg att posta filmskrället.

Nu lyckades jag med alla de här tre bitarna förra veckan och kände mig otroligt nöjd över detta.
Döm om min F Ö R V Å N I N G när jag idag hittade filmen i sin obrutna förpackning bredvid min vackra vita MacBook.
Jag menar.
Jag hade ju postat den.
Jag visste ju att jag hade postat den.

Nu undrar jag i mitt stilla sinne vad det var för fodral jag egentligen postade och vad det kan tänkas ligga för skiva i det fodralet.
Sen undrar jag också i mitt stilla sinne hur i helvete jag kunde posta ett fodral som det inte ens var plast runt utan att ens reagera över det.

Så morgondagens projekt blir att ringa till Ginza.se och förnedra sig en smula och försöka förklara att jag nog inte har alla kopparna i skåpet trots allt.

jag älskar ju min man

Det gör jag verkligen.
Älskar min man alltså.
Från djupet av mitt hjärta.
Men ibland så kan jag inte låta bli att undra lite över hur han tänker.
Hur tänker man när man plockar ur diskmaskinen och inte ställer sakerna i sina skåp utan knör ner dom i det minimala lilla diskstället istället?

Jag bara undrar.

Liksom.

lite lätt omtumlad

jag startade en blogg för några dagar sedan.
En ny blogg.
En till blogg.
En helt anonym blogg.

Så började man #prataomdet på Twitter och jag läste, läste och läste.
Jag skrev jag en tweet sedan fortsatte jag att läsa.
140 tecken är inte så mycket.
Jag skrev ett inlägg också.

Plötsligt såg jag mitt inlägg överallt på Twitter.
Under några timmar igår kväll och i morse var det verkligen överallt.
Jag är helt överväldigad.
Lite lätt omtumlad över vilket mottagande mitt inlägg fick.

Jag vet ju att det finns värme och kärlek på nätet, i bloggar och på Twitter.
Men så mycket värme och kärlek.
Helt fantastiskt.
Tack ALLA människor som har läst mitt inlägg om det som hände mig när jag var bara nio år.

Nu är inte min tanke att det här ska vara en blogg som handlar om övergrep.
Inte alls.
Långt ifrån.

Den här bloggen är tänkt att vara ett ställe för mig där jag kan berätta sanningar.
Sanningar av olika de slag.
Sanningar som handlar om vad jag tycker, tänker och funderar på.

Inte hade jag tänkt mig så speciellt mycket djupt skit inte.
Mest vardagligt skit faktiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, vardagligt, kärlek, Twitter

- titta ska du få se någonting spännande #prataomdet

Jag kommer inte ihåg hur jag hamnade högst upp i trappuppgången.
Där utanför dörren som ledde in till vindsförråden.
Jag kommer däremot fortfarande ihåg hur det såg ut där.
De två tjocka, grå och tunga dörrarna.
Golvet och trappstegens gråfläckiga marmorering.
Det grå trappräcket.
Det lilla fönstret högt upp på väggen vid trappavsatsen en halvtrappa ner.

Jag kommer inte ihåg vad det låg i påsen men jag kommer ihåg att jag hade varit och handlat.
Jag hade hjälpt mamma.

Jag kommer inte ihåg hur han såg ut.
Men jag kommer ihåg att han sa:

- Titta ska du få se någonting spännande.
- Jag vill att du känner på den.

Jag kommer ihåg att han tog min hand och höll den kvar.
Han tvingade mig att hålla i hans kuk när han sprutade.

Jag kommer ihåg att jag grät.
När han drog upp sin gylf sa han

- Du ska säga till din mamma att du ramlade i trappan och slog dig.

Jag sa till min mamma att jag hade ramlat i trappan och slagit mig.
Sen lämnade jag över påsen med varorna till henne.

Jag var nio år.

Jag har A L D R I G berättat det här för någon tidigare.
Inte för en enda levande varelse har jag nämnt det.


Jag följer #prataomdet på Twitter.
Gör det du också.

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, övergrepp, Twitter

Bla bla bla

Ni vet den där kollegan som jag älskade att reta gallfebern på igår.
Hon som är delaktig i det där projektet av lite hemligare natur.
Idag har hon bokat lokal och lunch för det väldigt hemliga mötet (läs spelet för gallerierna)
Minst fyra telefonsamtal krävde det.
Minst vart femte ord i varje mening var ordet konfidentiellt eller ordet sekretess.

"Arbetslunch där vi ska behandla frågor av konfidentiell natur."
"Kopiera material med sekretess."

Yada. Yada. Yada.
Bla. Bla. Bla. Bla.

då var det dags

Fredag idag.
På plats igen.
Dags att jobba sig lite.

många tester blir det

Jag har förstått att det ska gå att tidsinställa inlägg.
Det måste jag ju bara prova.
Vi ses imorgon.

HEPP!

så himla typiskt

Här har jag skaffat mig en blogg.
Det enda jag är sugen på är att fixa med den.
Ragga läsare.
Kolla widgets.
Regga bloggen på portaler.
Fixa med utseendet på bloggen.
Dona lite.
Vad händer?

Maken tar emot mig och slokar som en vissnad tulpan när jag kliver innanför dörren.
"Sjuk" viskar han fram medan han pressar fram en tår i ögonvrån och ser ut som en ledsen hund.
Döende är hans bedömning.
Möjligtvis en antydan till feber är min bedömning.
Vad betyder det, mer än att jag INTE kommer att bli änka?

Jo det betyder att jag måste fixa med massor som han INTE kommer att orka fixa med imorgon när han är ensam hemma.

Så jäkla typiskt.

om att reta gallfebern på någon.

Det pågår ett projekt av lite hemligare natur på mitt jobb.
En av kollegorna är involverad i det här projektet och det får henne att känna sig viktig.
Väldigt viktig.
Jag är inte alls inblandad och känner att det gör detsamma eftersom jag anser, och tror mig veta, att det i alla fall endast är ett spel för galleriet.

Jag och kollegan delar kontor och idag satt kollegan som på nålar och väntade på att jag skulle gå på lunch.
Kollegan satt kvar och väntade och väntade på att kunna ringa sitt hemliga telefonsamtal ostört.
Jag väntade också.
Väntade och väntade med att gå på lunch.
Fnissade tyst för mig själv gjorde jag också eftersom jag visste att det faktum att jag satt kvar retade gallfebern på min kollega.

Väry roligt indiiiid!

med foto också

Testa sig med en bild också dårå.
Funkar det som det ska, eller snarare som jag vill att det ska funka så kör vi sen.

testa sig lite mer

Testa sig lite från sin iPhone också.

testa sig

Testa sig en smula kanske.