att kunna ta emot det som sägs

Alltså.
Jag följer #prataomdet på Twitter.
Jag följer så gott det går.
Jag har skrivit själv.
Jag försöker läsa det andra skriver.
Jag försöker läsa och kommentera blogginlägg.
Jag försöker läsa skrivna artiklar.
Så mycket jag hinner och klarar av.

Så läser jag det här som Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter skrivit på allehanda.se och det slår mig igen.
Det som jag har formulerat för mig själv.
Det som har blivit tydligare och tydligare de senaste åren.
Det som jag egentligen inte har vågat sätta ord på förrän jag träffade den man som nu är min make.
Mina tankar att det inte bara handlar om att våga prata.
Det handlar precis lika mycket, nästan mer, om att klara av att ta emot det som sägs.
Som i så gott som alla andra sammanhang handlar det om tillit och förtroende.
Om jag litar på att en människa kan ta emot det jag har att säga på ett bra sätt så är det inte alls så farligt att säga det.

Men det är just det som är kruxet.
Det svåra i den här kråksången (för att använda ännu fler märkliga formuleringar)
Det är ju just att ta emot det som sägs i förtroende eller med osäkerhet och rädsla på rätt sätt som är så svårt.
Om vi är trygga i förvissningen att det vi sägs tas emot på rätt sätt så blir det inte lika svårt att säga det.
Då blir det inte lika svårt att säga nej
Det blir inte lika självklart att avstå från att säga ifrån.
Oron för att få ilska eller surhet tillbaka minskar.

Så vi måste tänka oss för.
Vi måste fundera över hur vi tar emot det som sägs till oss.
Bemöter vi förtroenden, av vilket slag det än månne vara, med respekt …......... i alla lägen.

Gör vi verkligen det?

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, lyssna, tillit, förtroende

lite lätt omtumlad

jag startade en blogg för några dagar sedan.
En ny blogg.
En till blogg.
En helt anonym blogg.

Så började man #prataomdet på Twitter och jag läste, läste och läste.
Jag skrev jag en tweet sedan fortsatte jag att läsa.
140 tecken är inte så mycket.
Jag skrev ett inlägg också.

Plötsligt såg jag mitt inlägg överallt på Twitter.
Under några timmar igår kväll och i morse var det verkligen överallt.
Jag är helt överväldigad.
Lite lätt omtumlad över vilket mottagande mitt inlägg fick.

Jag vet ju att det finns värme och kärlek på nätet, i bloggar och på Twitter.
Men så mycket värme och kärlek.
Helt fantastiskt.
Tack ALLA människor som har läst mitt inlägg om det som hände mig när jag var bara nio år.

Nu är inte min tanke att det här ska vara en blogg som handlar om övergrep.
Inte alls.
Långt ifrån.

Den här bloggen är tänkt att vara ett ställe för mig där jag kan berätta sanningar.
Sanningar av olika de slag.
Sanningar som handlar om vad jag tycker, tänker och funderar på.

Inte hade jag tänkt mig så speciellt mycket djupt skit inte.
Mest vardagligt skit faktiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, vardagligt, kärlek, Twitter

- titta ska du få se någonting spännande #prataomdet

Jag kommer inte ihåg hur jag hamnade högst upp i trappuppgången.
Där utanför dörren som ledde in till vindsförråden.
Jag kommer däremot fortfarande ihåg hur det såg ut där.
De två tjocka, grå och tunga dörrarna.
Golvet och trappstegens gråfläckiga marmorering.
Det grå trappräcket.
Det lilla fönstret högt upp på väggen vid trappavsatsen en halvtrappa ner.

Jag kommer inte ihåg vad det låg i påsen men jag kommer ihåg att jag hade varit och handlat.
Jag hade hjälpt mamma.

Jag kommer inte ihåg hur han såg ut.
Men jag kommer ihåg att han sa:

- Titta ska du få se någonting spännande.
- Jag vill att du känner på den.

Jag kommer ihåg att han tog min hand och höll den kvar.
Han tvingade mig att hålla i hans kuk när han sprutade.

Jag kommer ihåg att jag grät.
När han drog upp sin gylf sa han

- Du ska säga till din mamma att du ramlade i trappan och slog dig.

Jag sa till min mamma att jag hade ramlat i trappan och slagit mig.
Sen lämnade jag över påsen med varorna till henne.

Jag var nio år.

Jag har A L D R I G berättat det här för någon tidigare.
Inte för en enda levande varelse har jag nämnt det.


Jag följer #prataomdet på Twitter.
Gör det du också.

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, övergrepp, Twitter