att kunna ta emot det som sägs

Alltså.
Jag följer #prataomdet på Twitter.
Jag följer så gott det går.
Jag har skrivit själv.
Jag försöker läsa det andra skriver.
Jag försöker läsa och kommentera blogginlägg.
Jag försöker läsa skrivna artiklar.
Så mycket jag hinner och klarar av.

Så läser jag det här som Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter skrivit på allehanda.se och det slår mig igen.
Det som jag har formulerat för mig själv.
Det som har blivit tydligare och tydligare de senaste åren.
Det som jag egentligen inte har vågat sätta ord på förrän jag träffade den man som nu är min make.
Mina tankar att det inte bara handlar om att våga prata.
Det handlar precis lika mycket, nästan mer, om att klara av att ta emot det som sägs.
Som i så gott som alla andra sammanhang handlar det om tillit och förtroende.
Om jag litar på att en människa kan ta emot det jag har att säga på ett bra sätt så är det inte alls så farligt att säga det.

Men det är just det som är kruxet.
Det svåra i den här kråksången (för att använda ännu fler märkliga formuleringar)
Det är ju just att ta emot det som sägs i förtroende eller med osäkerhet och rädsla på rätt sätt som är så svårt.
Om vi är trygga i förvissningen att det vi sägs tas emot på rätt sätt så blir det inte lika svårt att säga det.
Då blir det inte lika svårt att säga nej
Det blir inte lika självklart att avstå från att säga ifrån.
Oron för att få ilska eller surhet tillbaka minskar.

Så vi måste tänka oss för.
Vi måste fundera över hur vi tar emot det som sägs till oss.
Bemöter vi förtroenden, av vilket slag det än månne vara, med respekt …......... i alla lägen.

Gör vi verkligen det?

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, lyssna, tillit, förtroende