note to self

Ta ny makeupsvamp imorgon bitti eftersom Lillebror, väldigt omsorgsfullt, duttade toastolen med den jag använde idag.

när man inte har alla kopparna i skåpet

Lillebror är rätt förtjust i bilar.
För ett tag sedan fick han upp ögonen för Rorri, den lilla racerbilen.
Eftersom jag blev smått överlycklig över att han hittat något som han verkade tycka var kul som inte såg ut som färgade studsande bollar med spröt på och säger "Hej Hej" så kastade jag mig över närmaste webshop och köpte (trodde jag) en film.
När paketet kom visade det sig att jag hade lyckats med konststycket att beställa två stycken likadana filmer.
Redan här höjde maken något undrande på ena ögonbrynet och undrade stillsamt hur det hade gått till

Ja ja.

Ingen större skada skedd.
Det var ju bara att skicka tillbaka den ena filmen i sin obrutna förpackning och byta den till en annan.

Ja men ELLER HUR!

Problem ett: komma ihåg att ta med filmen till jobbet.
Problem två: hasa iväg på lunchen och köpa påse.
Problem tre: komma ihåg att posta filmskrället.

Nu lyckades jag med alla de här tre bitarna förra veckan och kände mig otroligt nöjd över detta.
Döm om min F Ö R V Å N I N G när jag idag hittade filmen i sin obrutna förpackning bredvid min vackra vita MacBook.
Jag menar.
Jag hade ju postat den.
Jag visste ju att jag hade postat den.

Nu undrar jag i mitt stilla sinne vad det var för fodral jag egentligen postade och vad det kan tänkas ligga för skiva i det fodralet.
Sen undrar jag också i mitt stilla sinne hur i helvete jag kunde posta ett fodral som det inte ens var plast runt utan att ens reagera över det.

Så morgondagens projekt blir att ringa till Ginza.se och förnedra sig en smula och försöka förklara att jag nog inte har alla kopparna i skåpet trots allt.

jag älskar ju min man

Det gör jag verkligen.
Älskar min man alltså.
Från djupet av mitt hjärta.
Men ibland så kan jag inte låta bli att undra lite över hur han tänker.
Hur tänker man när man plockar ur diskmaskinen och inte ställer sakerna i sina skåp utan knör ner dom i det minimala lilla diskstället istället?

Jag bara undrar.

Liksom.

lite lätt omtumlad

jag startade en blogg för några dagar sedan.
En ny blogg.
En till blogg.
En helt anonym blogg.

Så började man #prataomdet på Twitter och jag läste, läste och läste.
Jag skrev jag en tweet sedan fortsatte jag att läsa.
140 tecken är inte så mycket.
Jag skrev ett inlägg också.

Plötsligt såg jag mitt inlägg överallt på Twitter.
Under några timmar igår kväll och i morse var det verkligen överallt.
Jag är helt överväldigad.
Lite lätt omtumlad över vilket mottagande mitt inlägg fick.

Jag vet ju att det finns värme och kärlek på nätet, i bloggar och på Twitter.
Men så mycket värme och kärlek.
Helt fantastiskt.
Tack ALLA människor som har läst mitt inlägg om det som hände mig när jag var bara nio år.

Nu är inte min tanke att det här ska vara en blogg som handlar om övergrep.
Inte alls.
Långt ifrån.

Den här bloggen är tänkt att vara ett ställe för mig där jag kan berätta sanningar.
Sanningar av olika de slag.
Sanningar som handlar om vad jag tycker, tänker och funderar på.

Inte hade jag tänkt mig så speciellt mycket djupt skit inte.
Mest vardagligt skit faktiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, vardagligt, kärlek, Twitter

- titta ska du få se någonting spännande #prataomdet

Jag kommer inte ihåg hur jag hamnade högst upp i trappuppgången.
Där utanför dörren som ledde in till vindsförråden.
Jag kommer däremot fortfarande ihåg hur det såg ut där.
De två tjocka, grå och tunga dörrarna.
Golvet och trappstegens gråfläckiga marmorering.
Det grå trappräcket.
Det lilla fönstret högt upp på väggen vid trappavsatsen en halvtrappa ner.

Jag kommer inte ihåg vad det låg i påsen men jag kommer ihåg att jag hade varit och handlat.
Jag hade hjälpt mamma.

Jag kommer inte ihåg hur han såg ut.
Men jag kommer ihåg att han sa:

- Titta ska du få se någonting spännande.
- Jag vill att du känner på den.

Jag kommer ihåg att han tog min hand och höll den kvar.
Han tvingade mig att hålla i hans kuk när han sprutade.

Jag kommer ihåg att jag grät.
När han drog upp sin gylf sa han

- Du ska säga till din mamma att du ramlade i trappan och slog dig.

Jag sa till min mamma att jag hade ramlat i trappan och slagit mig.
Sen lämnade jag över påsen med varorna till henne.

Jag var nio år.

Jag har A L D R I G berättat det här för någon tidigare.
Inte för en enda levande varelse har jag nämnt det.


Jag följer #prataomdet på Twitter.
Gör det du också.

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, övergrepp, Twitter

Bla bla bla

Ni vet den där kollegan som jag älskade att reta gallfebern på igår.
Hon som är delaktig i det där projektet av lite hemligare natur.
Idag har hon bokat lokal och lunch för det väldigt hemliga mötet (läs spelet för gallerierna)
Minst fyra telefonsamtal krävde det.
Minst vart femte ord i varje mening var ordet konfidentiellt eller ordet sekretess.

"Arbetslunch där vi ska behandla frågor av konfidentiell natur."
"Kopiera material med sekretess."

Yada. Yada. Yada.
Bla. Bla. Bla. Bla.

då var det dags

Fredag idag.
På plats igen.
Dags att jobba sig lite.